LISA - EGNA TANKAR OM ORTOREXI

Vi har ju valt att ta upp ortotexi eftersom vi tycker att det är den mest relevanta ät och träningsstörningen att ta upp i vårt arbete som handlar om att hitta balansen och må bra. Ortorexi är ju som sagt när man blir för fixerad vid sin hälsa och när det går över gränsen.

Det känns som ett viktigt ämne att ta upp med tanke på hur vårt samhälle ser ut idag och det media visar.

 

Jag har tänkt skriva lite om mina egna erfarenheter inom ämnet eftersom det är svårt att inte bli personlig när man skriver om saker man varit med om själv. Jag kan nog såhär i efterhand säga att det var en typ av ortorexi jag hade och fortfarande har kvar vissa drag av. Det var i ettan på gymnasiet som jag blev mer intresserad av hälsa och också började analysera min egen hälsa på ett annat sätt än förr. Jag hade slutat fotboll och började träna på egen hand. Jag vet egentligen inte hur det startade men det var någon gång under hösten som jag började tänka mer på vad jag åt, hur mycket och vad som var ”rätt” och ”fel”. I början var det nog mest bara tankar, det påverkade inte min livsstil alltför mycket då. Sedan blev nog tankarna liksom starkare och starkare med tiden. Jag har alltid varit en duktig tjej som klarat mig på egen hand och jag kände att jag ville ha koll på saker, det föll sig naturligt. Är lite av ett kontrollfreak. Sen så fortsatte det lite så. Jag hade aldrig något mål att gå ner i vikt eller så, det handlade inte om det utan det var istället att vara hälsosam och "ren" som var det jag strävade efter. Vad jag åt och hur jag rörde på mig hängde ihop. Minns att jag beskrev det ungefär som ett papper och när jag ätit något som jag ansåg vara fel eller onyttigt/opassande så blev det som en svart prick på pappret. När jag tränat var det som att sudda pricken, men trots att man suddar finns det ju ett märke kvar. Så kändes det för mig med mat och träning. Ångesten blev mindre när jag tränade men det fanns ändå en obehagskänsla kvar. Jag isolerade mig mer och mer också, ville ju bara äta det som kändes rätt eller det jag hade planerat. Att då träffa folk och inte veta vad som skulle komma kändes läskigt. Ville ha allt planerat. Slutade aldrig äta och tränade inte heller extremt mycket. Däremot kan man väl säga att jag åt för lite om man såg till mängden rörelse. Jag hade aldrig en dag då jag vilade helt och hållet eftersom det ledde till mycket ångestkänslor. Träningen gav mig en kick, av den blev jag glad och kände mig lugn, slapp ångesten och kände mig "ren". Kände mig ofta äcklig när jag åt fel saker, inbillade mig hur magen svällde upp m.m. Träningen gjorde att det kändes lite bättre. I slutet av våren hade min fixering av mat och träning gått över gränsen. Jag mådde dåligt av det framför allt psykiskt och visste egentligen att det inte var bra för mig. Jag var medveten om att det var fel men trots det ville jag inte säga det till någon eller skaffa hjälp, då skulle jag ju måsta bryta mönstret som jag var trygg med. Allt handlade ju om ångest. Jag var varken glad, stark snygg eller pigg, allt jag läst på internet om träning och mat hade inte resulterat i något positivt för mig. Inte hälsosamt på något sätt alltså. Och hälsa handlar ju just om att må bra. Mamma och pappa märkte tillslut, trodde jag gått ner i vikt och tyckte att jag isolerade för mycket. Så då sa jag som det var och mamma ringde kuratorn. Hade gått ner i vikt men jag tror egentligen att det beror på den kropptypen jag har och min naturligt höga förbränning, för jag slutade som sagt aldrig äta. Fick ändå i mig för lite energi och då framför allt för lite fett. Det blev en jobbig sommar med besök hos BUP med samtal och vägning, betydligt mindre träning och motion samt mer mat och "fel mat" (enligt mig). Massa tårar och skrik hemma. Ville bestämma själv, göra sånt jag mådde bra av. Träningen var ju inte enbart ett sjukt beteende, utan även ett intresse. Därför var det väldigt jobbigt på många sätt. Eftersom jag hade gått ner i vikt och var på gränsen till undervikt redan tidigare var det viktigt att jag gick upp igen. Min kroppstyp är som sagt sån av naturen också vilket inte underlättade viktuppgången precis. Men det gick på nåt sätt och nu mår jag bättre än någonsin. Bättre självkänsla, stark, glad, mindre ensam, mer öppen och social, nöjd med kroppen. Har gått upp alla kilon jag förlorade plus några till. Går inte längre till BUP och kan omvända de flesta "onda tankarna" och göra tvärtemot. Men visst finns det stunder då det är fortfarande kan kännas jobbigt, det gäller bara att inte låta det ta över. Jag tror att jag drabbades på grund olika anledningarna, men kanske en blanding av dålig självkänsla, hur jag har haft det under uppväxten med kompisar och relationer på olika sätt, vissa drag i min personlighet, media osv.. Svårt att säga exakt.

Men ortorexi är grymt lurigt. Det är svårt att säga var gränsen går för hälsosamt och sjukt. Att vara sund och hälsosam är ju något många strävar efter. Det gäller bara att inse vad som verkligen är sunt. Jag anser att när man har hamnat i ett mönster som man mår dåligt av men ändå inte vill/kan bryta, då är det inte friskt. Det är svårt att upptäcka ortorexi och jag tror att det är väldigt många som drabbas av det på ett eller annat sätt. 
Jag vill verkligen poängtera att hälsa är väldigt individuellt och man måste lära sig lyssna på sin kropp och inse vad som får en att mår bra. Vi är alla olika. Ta inte till dig allt du läser och ser, allt är indivduellt. Jag tror att en god självkänsla förhindrar saker som detta och därför tycker jag att man ska jobba med det ännu mer redan som liten. Samhället är extremt prestationsinriktat idag och det är lätt att glömma att man duger för den man är.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0