KROPP OCH KNOPP

Vi har nu fått tagit del av Lisas tankar och erfarenheter av ortorexi och nu ska jag dela med mig av mina.

När jag gick högstadiet hade jag aldrig hört tals om ortorexi jag hade inte så mycket kunskap om någon annan ätstörning eller ohälsa över huvud taget, efter som jag aldrig riktigt kommit i kontakt med det. Men nu ser min kunskap helt annars ut.

För när jag började högstadiet var jag precis som många andra lite osäkra men ändå förväntansfulla. Jag hade lämnat den trygga lilla skolan som jag tidigare gått på, och jag började nu på sen större skola med fler och äldre elever, en ny klass och nya lärare. Men jag visste ändå vem jag var och var jag stod, till en början i alla fall. Jag har alltid varit prestationsinriktad och målmedveten, och jag har alltid beskrivit mig själv noggrann, men med stress och press över gick noggrannheten till ett kontrollbehov och jag fastnade i rutiner. Att vara duktigt i skolan, inom idrotten och som vän och dotter trodde jag var min identitet. Jag hade tappat bort mig själv någon stans på vägen, men jag vet inte varför eller när men med osunda förhållanden till kost och träning men även till vänner, killar och fram för allt med mig själv, slet på min självkänsla. Stressen och pressen blev för stor och jag kunde inte längre hantera mina känslor. De var då träningen tog över. De var inte så att jag började träna så mycket mer än tidigare för jag hade alltid tränat mycket, men de var då träningen började ta över och bli allt mina tankar kretsade runt. Drömmen om att bli mer vältränad och hälsosam kom in i bilden och de var då jag började tänka mer på vad jag åt. Jag har aldrig haft något mål om att gå ner i vikt eller känt mig obekväm i min kropp, självklart har jag mina komplex precis som alla andra men inget som jag brydde eller bryr mig så mycket om. Men de blev allt mer viktigt att äta rätt och träna rätt för att kunna se ut och vara så hälsosam som möjligt, och jag började känna en allt starkare ångest och de ända som riktigt kunde dämpa ångesten var träning. Den positiva kicken och energin träningen gav mig samtidigt som den dämpade ångesten skapade ett beroende och ett ökande behov. De dagar jag inte hade simträning tränade jag på annat håll, jag började sätta upp olika regler för vad jag fick och inte fick äta och när jag skulle äta de. Om reglerna eller rutinerna bröts kom ångesten och de kompenserades sen med mer träning. Detta pågick under ett tag tills de blev för mycket, jag gick in i väggen, blev utbränd och var slutkörd. Fysiskt mådde jag egentligen inte så dåligt bortsätt från min käke som var inflammerad av spänningar och magkatarren kom och gick pga stressen, utan de var den psykiska belastningen som blev för mycket.  Jag hade länge vetat att jag hade fastnat och att de inte var bra för mig själv, men jag ville inte bryta mina rutiner få då viste jag att jag skulle vara tvungen att träna minare och de var de sista jag ville. Men tillslut insåg jag att jag inte längre kunde leva så och jag var tvungen att göra en förändring. Jag kom till insikten av att vi lever bara en gång och de är bara jag som kan välja hur jag ska leva det livet och varför välja att leva ett liv där jag mår dåligt när jag kan må så mycket bättre om jag bara vill. Så jag slutade simma, vilket var väldigt tungt till en början eftersom de alltid har varit en stor del av mitt liv. Jag slutade umgås med de personer som fick mig att må dåligt och bara tog energi ifrån mig, och jag började prata först och främst med min mamma om hur jag kände, sen fick jag samtals stöd utifrån och de hjälpte mig att hitta en annan väg att handskas med mina känslor än genom träning. Men den stora och viktiga förändringen som gjorde att jag klarade av att gå ifrån den tidigare ångesten och beteendet, var de att jag bestämde mig för att må bra och att vara hälsosam betyder inte att man ska träna hela tiden och äta bara de som är ”rätt”, för att vara hälsosam betyder att man mår bra inifrån och ut.

Idag mår jag mycket bättre med visst de kommer tuffare perioder och de är lätt hänt att de gamla tankarna kommer tillbaka, men idag vet jag hur jag ska handskas med dem innan de går för långt. Jag tränar fortfarande ungefär lika mycket som förr ca 6 gånger i veckan men nu kretsar mitt liv inte längre runt träningen. Träningen har inte längre krav eller ångest som underlag utan jag tränar för att må bra och jag kan idag lyssna till min kropp och anpassar min träning efter det. Mat är någonting jag idag njuter och jag äter de min kropp behöver och att unna sig godsaker är inte alls lika jobbigt som förr.

Jag tror de är många som går igenom eller gått igenom de jag gjort även om de kanske inte riktigt sätt ut som de gjorde för mig. Jag hoppas och tror att om de är fler som vågar prata om hälsohetsen som vi lever i idag så skulle kanske fler klara sig ifrån att fastna i ett dåligt beteende som kan leda till ortorexi eller någon annan ätstörning eller psykisk ohälsa. Och de är just de jag och Lisa försöker göra genom att berätta vad har för erfarenheter om området.